one year-one lifetime

Jag och baby har inte ens varit ihop i ett år...snart ska vi ha ett barn ihop. Det känns overkligt och först nu tror jag att skräcken blandat med förtjusningen verkligen har slagit på. Ibland tänker jag: vad tusan har jag gett mig in på? Det måste jag erkänna. Men det är väl inte konstigt att tänka så...jag tror att det är helt normalt. För det är så sjukt mycket som har förändrats på så kort tid. Hela jag och hela mitt liv faktiskt. Förutom att jag faktiskt är en liten tjockis som snart ska ta på mig världens största ansvar och bli mamma så har hela mitt tankesätt mognat på nåt sätt och vad kan vara mer ingripande i ens liv och värld än det?

Mycket tankar kring att föda, att vara mammaledig och att sluta vara egotrip-queen surrar i mitt huvud. Jag vet att prioriteringar kommer att skifta. Jag är beredd att offra en del. Jag offrar inte min musik och det som utgör mitt jag. Det måste jag behålla. Jag hoppas få mer inspiration till det genom moderskapet.

Det är konstigt, jag är inte rädd men ändå förskräckt. Som en katt som misstänksamt nosar på en till synes ofarlig och lockande skål med grädde. Det verkar bli underbart men jag är ändå beredd på att spilla lite utanför i hela processen.

Så är ju livet. Men jag ska ta för mig och vara en kvinna i en mans värld. Jag ska ta för mig av världen som en man även om jag är kvinna och har barn. För jag inser att mammor hamnar i ett visst fack. Mer att bevisa? Ja, att vi inte drunknat i våra moderkänslor och inte kan prestera något i arbetslivet. Det kommer bara att sporra mig. Jag säger bara: Bring it on!

Ja du, baby, mindre än ett år....kan du tro det? Det kan knappt jag...it's a little bit schizofrenic...=)