yet another new beginning!

Alicia
Hon är det mest fantastiska jag nånsin varit med o skapat. Jag vet faktiskt inte hur någon låt ska kunna skrivas för att beskriva vad hon betyder för mig. Det är nästan lite läskigt. Först var hon inte här, sen den 30 mars kl tio i elva på förmiddagen tittade hon ut. Förlossningen gick sjukt fort, hann knappt reagera. Sen var hon här. Sedan dess har dagarna fyllts av blöjbyten, matande, gullande och allmänt lära kännande av vår dotter.

Varför har ingen nånsin pratat om vilken chock det är att bli mamma? Är det lite tabu att berätta att allt inte är rosor och paradis? Det är ett ansvar som rasar över en som ett bergras. Denna lilla varelse litar fullständigt på att DU ska ta hand om henne, se till att hon överlever och älska henne. Vilket du såklart automatiskt gör, men hormoner åker runt i din kropp, du känner dig i början som om du precis blivit överkörd av en pansarvagn och till råga på allt får du väldigt lite sömn. Självklart är det lite omvälvande och i alla fall jag kände mig både glad och chockad, överväldigad på samma gång. Det fanns gånger första månaden då jag kände som att jag inte skulle klara det. Men nu är vi inne på andra månaden, imorgon fyller mitt lilla hjärta två månader exakt och det finns lite mer rutin i tillvaron.
Det är märkligt hur små grejer som att tyda tonen i hennes gråt blir livsviktiga. Man blir en sån där man aldrig trodde man skulle bli, en som ärligt intresserat kan hålla en diskussion om bebisbajsens färg och mängden daglig spya. woooow, vad hände? För ett och ett halvt år sen var jag inte i närheten av detta. Jag var i andra änden av spektrat. DET bevisar att livet är föränderligt och oförutsägbart.

Säg aldrig aldrig.

Nu är jag evigt tacksam för att jag har min familj. De är det som betyder mest i livet. De är mitt stöd, min inspiration, min motivation och mitt guld.
Som Alicias favoritartist så vältaligt uttrycker det: "My life would suck without you". =)



Puss, R

THE DAY - idag....

IDAG är hon beräknad till....MEN hon verkar inte vilja komma idag....så kan det vara. Jag har rätt så ont rätt så konstant i magen, men dörren är stängd om man säger så. Om man går två veckor över tiden så räknas man tydligen som överburen. Vad är det för jäkla ord? Jag vill inte bli det, det låter som en hemsk sjukdom. Ja, hon är verkligen överburen den där tjejen. Näääää, kom igen bebis. Ligg du där några dagar till, men sen bestämmer vi träff du och jag.

Det är jättefint väder ute, men om jag går för lång promenad så strålar det smärta ut i ljumskarna och det känns som sekundlånga förlamningar ända ut i tåspetsarna. Inte så mysigt. Men jag ska trotsta det, jag ska ändå ut idag. För jag vill inte vara en hjälplös valdjursross som ligger strandad här på klippan...jag ska ut och leva. Hör du det bebis? Finns det nåt jag kan säga som lockar ut dig i det fina vädret? Sugen på lite råmjölk? Jag kan sjunga för dig...Du kan få pengar...anything!!

Igår var det Earth Hour, man skulle släcka alla lampor i en timme. Kändes lite fuskigt av oss för även om vi släckte lamporna så hade vi vår 50 tums LCD TV på....DET kan inte vara rätt mot Earth Hour!! Men det var ju Robinson och vi kunde ju inte missa Raffa. Han är vår vän och han ska vinna Robinson har vi bestämt.
http://www.robinsonraffe.se/
Det är sjukt störigt o inte veta om han vann eller inte...men jag antar att vi får veta tids nog...Jag och baby ska ha Earth Hour en annan dag när ingen annan har det. Det borde ju va samma sak liksom...bara man gör sin del så spelar det väl ingen roll när man gör det? Ok, mindre effektfullt rent visuellt, men samma sak på pappret.

Jag kom o tänka på en låt som kan va rätt komisk i det här höggravida tillståndet som jag är i nu. Man kan tänka sig att min mage är som ett hus med bara en dörr (vi vet alla den enda vägen ut) och det är antingen jag som sjunger den till bebisen eller tvärtom. Mest logiskt att jag sjunger den för bebisen, men rätt ball att tänka tvärtom också...=)

Jag menar förståss den här gamla godingen



Öppna din dörr nu...
Puss, R

Cowabunga, baby!

Oh my god, det slog mig typ just att snart är det dags. Alltså, nu förstår jag varför jag upplevt mig själv som handlingsförlamad och "zombifierad" de senaste månaderna...jag har har försökt smälta det som nu sakta lägger sig som en hinna på mitt medvetande. Jag ska bli mamma. Det största ansvaret en människa nånsin kan ta på sig. Glöm allt vad sömn heter....jag måste komma ihåg o köpa en klämma till näsan för bajsblöjor blir väl en vanligare syn för mig än ett väldukat middagsbord framöver. My god, vad har jag gett mig in på?

Det är nog foglossningarna, de stickande nervsmärtorna i ljumskarna, det eeeeviga springet på toa heeela tiden och det faktum att jag uppfunnit ett nytt djur att jämföra mig själv med (valdjursross) som har fått mig att vakna upp och smell the roses so to speak. En gnutta nervositet har infunnit sig och växer i takt med förvärkarna. Samtidigt är det spännande och svårt att tänka på nåt annat just nu. Jag har ju aldrig varit med om en förlossning. Snart kommer den. Det är lite som veta att man ska åka vääärldens farligaste, läskigaste mest omtalade berg och dalbana lika stor och hög som mount everest. Man vet att så många gjort det före en och att det i slutändan är positivt. Men lite pirrigt är det ju ändå. Det kan man inte förneka.

Älskade syrran och jag. Moster och Mamma? Rullar ovant på tungan....=)

Ok, lilla du härinne...när ska du vilja titta ut? Så att jag kanske kan skriva om nåt annat än dig för en gångs skull. Och eventuellt få tillbaka min kropp?

=) Puss, R

En mammas bekännelser....

Jag är 38 fulla veckor gången. NU är det fasicken snart dags!!

...det känns som om jag går omkring lite i en dimma för antingen så sover jag eller så tänker jag på den resa som jag och min söta lilla bebis som jag har i magen snart ska gå igenom tillsammans. Jag vet inte vem det kommer att bli mest traumatiskt för, mig eller henne....själva förlossningen. Jag kan ju fundera på det, förbereda mig mentalt och ställa in mig genom att prata med andra som varit igenom det...hon kan ju inte göra så mycket. För henne blir födseln en chock...snart är hon ute i det riktiga livet.

Sjukt att det är så det funkar. Jag har tänkt mycket på hur livet startar...och så tittar jag på min mage och därinne startar ett liv just nu. Jag kan känna hennes fötter mot mina revben...hur hennes huvud fixerar sig ner mot mina ljumskar...när hon är vaken är det mycket ormlika rörelser, när hon sover så är det alldeles lugnt i magen..som ett stilla hav. När hon är vaken börjar havet storma...rörelserna är som vågor inom mig. Det hela är så märkligt och svårt att verkligen förstå.

Det är som att bli vuxen på en helt annan nivå. För när du har fått känna ett frö inom dig bli till en människa så är du medlem i en hemlig klubb...där prioriteringar skiftar och du får en känsla av att ditt liv har en viktigare mening än innan.

Jag är beredd nu lilla du inom mig, hoppas att vi får en bra början tillsammans och en fin fortsättning forever....=)


Du som är min dyra skatt....

Dag som natt....jag känner dina hjärtslag och jag vill skydda dig för evigt....

R.

Dagens: Kom igen nu! Osynlig och intetsägande...

Å, gud så irriterande med folk som säger sig ha en stark åsikt. De kan uttrycka den genom att slå sönder folks saker, slåss, kasta stenar, skrika och på diverse andra sätt som inte kräver någon vidare tankegenomgång. Så länge det inte handlar om att debattera, prata och understödja sina argument så är de med på det....alltid MASKERADE. Det är där min irritation exploderar! Kom igen, det är ju så fegt så harar verkar modiga i jämförelse. Affischer med mörka siluetter som förebilder och mer eller mindre hotfulla slogans i kanterna...what the f..k? Det eventuella politiska budskapet har gått förlorat för längesen och jag är så evigt trött på grupper som ÄLSKAR att dra hela "medelklassen" över en kam och helst ner i skiten som någon slags motpol till sig själva.

Om man vill bidra till att motverka hemlöshet kan man gå till Aluma eller någon annan frivilligorganisation och anmäla sig som volontär. Jag lovar att man blir väl mottagen. Eller varför inte läsa statsvetenskap på högskolan, försöka komma in i den riktiga debatten och verkligen synas? Nej, det är väl för "konventionellt". Suck...i die...i really die...trött på dessa puckohuvuden...och det är INTE mina gravidhormoner som pratar...det är mitt förnuft. Sluta ha en åsikt om du inte vill stå för den. Ta av dig rånarluvan! Vi behöver fler revolutionärer, inte fler imitatörer!

Rachel

Ordets makt

På sista tiden har jag blivit väldigt inspirerad...sådär i allmänhet...med musik och framförallt text. Jag har skrivit ner tankar och ideér och läst en massa. Det är ju ingen hemlighet att jag blivit ett matvraksmonster..måste vara bebisen som hmm...älskar att äta kanske? Jag tror det iaf....När jag inte ätit har jag sovit...som en fabrik som det pågår produktion i. Jag har liksom mest varit byggnaden/lokalen för verksamheten. Som att när jag äter så skyfflar jag in kol i maskinen och när jag sover sköts produktionen av apparaterna inuti fabriken. Det är verkligen precis så.
Men under de få stunderna där jag faktiskt är mig själv som jag känner igen mig själv så har jag haft en massa ideér och tankar. Och en av dem är på ordets makt. Om jag hade haft ett längre tålamod, mindre rastlöshet och mer mental uthållighet så hade jag nog blivit författare.

För tänk efter, är inte det nåt av världens viktigaste jobb? Och mäktigaste? Och då pratar jag definitivt inte om pengar, utan om att kunna förmedla nya synsätt till folk eller berika och sparka igång deras fantasi. Det är riktig makt. Med ord kan man skapa debatt, väcka känslor och nå in till folk, allt på samma gång. Grymt och va författare eller poet. Journalist e också viktigt, men mer slavmässigt fastsurrat i en ram av villkor och förutsättningar. Jag fascineras mer av lidande konstnärer...jag beundrar folk som vågar göra det de är bäst på även om det plågar dem att göra det.

Jag ska skriva böcker till min bebis har jag bestämt mig för. Nu. Nej, ingen Dostojevksij, snarare Gunilla Bergström. Det ska vara en Alfons Åberg möter Pippi Långstrump möter mig själv när jag var liten. Alltså, en saga om min bebis. För sagan börjar nu och slutar aldrig....snart kommer hon...=)


Right Here...

Bra låt! You'll be right here with me....

Peace, R

one year-one lifetime

Jag och baby har inte ens varit ihop i ett år...snart ska vi ha ett barn ihop. Det känns overkligt och först nu tror jag att skräcken blandat med förtjusningen verkligen har slagit på. Ibland tänker jag: vad tusan har jag gett mig in på? Det måste jag erkänna. Men det är väl inte konstigt att tänka så...jag tror att det är helt normalt. För det är så sjukt mycket som har förändrats på så kort tid. Hela jag och hela mitt liv faktiskt. Förutom att jag faktiskt är en liten tjockis som snart ska ta på mig världens största ansvar och bli mamma så har hela mitt tankesätt mognat på nåt sätt och vad kan vara mer ingripande i ens liv och värld än det?

Mycket tankar kring att föda, att vara mammaledig och att sluta vara egotrip-queen surrar i mitt huvud. Jag vet att prioriteringar kommer att skifta. Jag är beredd att offra en del. Jag offrar inte min musik och det som utgör mitt jag. Det måste jag behålla. Jag hoppas få mer inspiration till det genom moderskapet.

Det är konstigt, jag är inte rädd men ändå förskräckt. Som en katt som misstänksamt nosar på en till synes ofarlig och lockande skål med grädde. Det verkar bli underbart men jag är ändå beredd på att spilla lite utanför i hela processen.

Så är ju livet. Men jag ska ta för mig och vara en kvinna i en mans värld. Jag ska ta för mig av världen som en man även om jag är kvinna och har barn. För jag inser att mammor hamnar i ett visst fack. Mer att bevisa? Ja, att vi inte drunknat i våra moderkänslor och inte kan prestera något i arbetslivet. Det kommer bara att sporra mig. Jag säger bara: Bring it on!

Ja du, baby, mindre än ett år....kan du tro det? Det kan knappt jag...it's a little bit schizofrenic...=)