Cowabunga, baby!

Oh my god, det slog mig typ just att snart är det dags. Alltså, nu förstår jag varför jag upplevt mig själv som handlingsförlamad och "zombifierad" de senaste månaderna...jag har har försökt smälta det som nu sakta lägger sig som en hinna på mitt medvetande. Jag ska bli mamma. Det största ansvaret en människa nånsin kan ta på sig. Glöm allt vad sömn heter....jag måste komma ihåg o köpa en klämma till näsan för bajsblöjor blir väl en vanligare syn för mig än ett väldukat middagsbord framöver. My god, vad har jag gett mig in på?

Det är nog foglossningarna, de stickande nervsmärtorna i ljumskarna, det eeeeviga springet på toa heeela tiden och det faktum att jag uppfunnit ett nytt djur att jämföra mig själv med (valdjursross) som har fått mig att vakna upp och smell the roses so to speak. En gnutta nervositet har infunnit sig och växer i takt med förvärkarna. Samtidigt är det spännande och svårt att tänka på nåt annat just nu. Jag har ju aldrig varit med om en förlossning. Snart kommer den. Det är lite som veta att man ska åka vääärldens farligaste, läskigaste mest omtalade berg och dalbana lika stor och hög som mount everest. Man vet att så många gjort det före en och att det i slutändan är positivt. Men lite pirrigt är det ju ändå. Det kan man inte förneka.

Älskade syrran och jag. Moster och Mamma? Rullar ovant på tungan....=)

Ok, lilla du härinne...när ska du vilja titta ut? Så att jag kanske kan skriva om nåt annat än dig för en gångs skull. Och eventuellt få tillbaka min kropp?

=) Puss, R